Det har gått lite tid sedan OS i Lille och både jag och de andra i laget har hunnit smälta resultat och övriga intryck. Vår insats var otroligt bra i grundspelet där våra tjejer vann sin grupp, blev näst bästa lag totalt sett och där dessutom alla tre paren spelade en väldigt bra bridge.

I åttondelsfinalen slog vi Australien och skulle sedan i kvartsfinalen möta England.
Vi hade revansch att utkräva och kanske ville vi för mycket?! Inte mycket gick vår väg och besvikelsen efter matchen blev större än vad som egentligen motsvarade vår insats under turneringen.

Detta var min första insats som kapten för damlaget och med facit i hand finns det mycket vi kan förbättra. En del saker blir naturligt bättre bara genom det faktum att vi genomfört denna tävling tillsammans. Det första som blev fel var att jag inte tog möjligheten att gå igenom förutsättningarna enskilt med varje par, vilket hade varit bra för att ytterligare få känna varandras tankar om kommande tävling.

När vi startade tävlingen och allt rullade på med fina resultat kan man nog säga att min roll som kapten blev både enkel och lite tillbakadragen, något som var till nackdel när de engelska kulorna börja vissla runt öronen.

Såväl spelare, kapten och coach såg ut som vi sålt smöret och tappat pengarna. Hur kunde vi – som är så bra – förlora? Jag tror att jag nästa gång kommer att agera på ett annat sätt från början och vara mer närvarande i vad paren och spelarna tycker och tänker. Att vända ett underläge till en vinst – det är vad vi ska göra nästa gång.

Som kapten följer man lagets insats på en armlängds avstånd, ibland via BBO eller annan resultatrapportering vilken idag är utmärkt. Tiden mellan matcherna räcker inte till för att ta reda på allt som egentligen hände på brickorna och när något blir fel är det viktigast att man inom paret reder ut vad som blev fel. Jag saknar dock att inte ha fått vara med i de diskussionerna och jag tror det beror på att vi (jag och laget) behöver lära känna varandra bättre. Vi behöver ha ett förtroende för varandra.

I en lång tävling är det en fördel om man har tillgång till tre par som på lika villkor kan gå in och spela. Då kan man låta det par vila som önskar det eller kanske inte vill möta vissa andra lag/par. Det är mycket svårare att förhålla sig till motsatsen – när alla eller några vill spela hela tiden. Det blir en fråga om hur man som kapten tillsammans med coach och spelare uppfattar läget. Och naturligtvis också något som vi behöver lära oss att hantera tillsammans.

Den kanske viktigaste läxan från denna tävling är att man måste ta tag i problemen innan de uppkommer. Framgång föder framgång, det är sant, men man måste också vara beredd på hårt arbete för att åstadkomma den.

Min tanke för framtiden är att få arbeta med en landslagstrupp på 7-10 par där man har ett gemensamt mål i att få fram bästa möjliga lag i kommande mästerskap. De viktigaste punkterna är som jag ser det:

Samspelet och förberedelserna inför och under tävlingen
Individuell och träning i paret i tuffa tävlingar
Mängdträning, bud och spelträning med hjälp av tex BBO

Till sist vill jag tacka tjejerna för en trevlig samvaro och hoppas att de vill vara med och satsa mot ännu större framgångar. Nästa år är ett NM-år utan större mästerskap för landslaget men vi ska inte ligga på latsidan utan kontinuerligt satsa för att uppnå målet – att bli bäst!

Kapten
Lena Kärrstrand-Nilsland