I diskussionen på anslagstavlan om landslagsfrågor nämndes att FSB's styrelse genom Pontus Silow bett mig om en lägesrapport med anledning av diverse diskussioner/frågor på anslagstavlan och annorstädes.

Jag avgav denna rapport i höstas och trots att den är ett internt styrelsedokument tar jag mig friheten att publicera den, lätt redigerad i syfte att förtydliga ett par punkter samt utelämnande ett stycke för att skydda tredje parters privatliv.

Pontus frågor är numrerade nedan. Betänk att svaren avser statusen runt oktober 2011. Se detta även som mina kommentarer till pågående diskussionstråd.

Eftersom jag redan vid flera tillfällen klargjort min syn på anslagstavlan vill jag inte upprepa mig och ni kan inte räkna med att jag deltar i varje diskussion, annat än om helt nya aspekter dyker upp eller jag haft anledning ändra min åsikt (jo- det har hänt

1. Dagens landslagsprocess upplevs som sluten och med begränsad insyn. Här avses inte i första hand det som delvis har lösts med "Fråga landslagen" - utan vad det är som gäller för satsning mot landslagsspel och hur detta kommuniceras. Vad skall ambitiösa elitspelare förhålla sig till?

Svar: De som varit med i ”OBS-truppen” de senaste åren anser jag inte har anledning beklaga sig i detta avseende – möjligen då allmänheten, även om jag då och då informerat t.ex. om att ” ... nu står valet mellan dessa fyra par p.g.a. ....” och liknande. V.g. allmänheten är frågan också vad de klagande jämför med. FK i de stora sporterna är inte kända för öppenhet, och de finansieras ändå fullt ut av skattemedel. Spelare i truppen har vetat vad som gäller och hur de ligger till relativt övriga. Möjligen har frekvensen i infon minskat sedan J-E Thomasson inte längre haft tid uppdatera (den rentmatematiska/objektiva) rankingen automatiskt. Jag har gjort det manuellt då och då, och varje gång jag visat upp ställningen har övriga par insett att gapet mellan topp 3-4 och övriga successivt ökat. Denna ranking har också bekräftat min subjektiva bedömning, vilket också kommunicerats. Ambitiösa elitspelare vet att de helt enkelt måste bli bättre relativt nuvarande. Om någon klagar beror det nog mest på lite jantetänk, man kan tycka det är ”orättvist” att vissa kan spela som proffs och därmed bli bättre. INGEN i truppen har mig veterligt tyckt att jag tagit ut annat än bästa möjliga lag (DeKnijff affären behandlas separat).

2. Processen anses även godtycklig, där beslut och förutsättningar plötsligt kan ändras. Inställd OBS, oklar status av resultat (bl a i OBS) och en helt ny lagmodell (de Knijff)lyfts fram som exempel.

Svar: Beror väl på definitionen av ”godtycklig”. Påståendet stämmer om man menar ”en process som FK tycker är god” men stämmer inte om man menar ”något som beror på vilken sida FK vaknade på denna morgon”!
Grundförutsättningarna har aldrig ändrats (= ta ut bästa möjliga lag för
mästerskapet ifråga). Vad som ändrats är spelarunderlaget. En period fanns ett överlägset par men många konkurrenter om övriga platser. En annan period fanns två klara men många konkurrerade om tredjeplatsen. Under båda dessa fyllde OBS-tävlingar (statusen av dessa har aldrig varit oklar – redan sedan Auby’s tid har alla vetat att de inte var uttagningstävlingar) ett visst syfte. De senaste åren har det funnits tre mer eller mindre överlägsna par. Detta har bekräftats objektivt av resultat i viktiga tävlingar, IAF-scorer i SM, Allsvenskan m.m.

Jag hävdar att processen måste vara fortsatt flexibel om målsättningen – att ställa bästa möjliga landslag på benen – skall uppnås. Naturligtvis skall
förutsättningarna kontinuerligt kommuniceras till berörda parter men att köra på som man alltid gjort, oavsett aktuellt spelarmaterial och andra
förutsättningar, vore bara dumt.

3. Processen beskrivs som smal - endast ett mycket begränsat antal spelare verkar vara aktuella.

Svar: Processen är inte smal – det är urvalet som är smalt just nu. Alla OBS-tävlingar till trots har urvalet inte blivit bredare (ingen överraskning för mig), snarare tvärt om allteftersom proffsbridgen fördjupats även utanför USA.

a) Hur kan landslagsurvalet breddas?
Svar: Genom att fler får möjligheten att satsa mer eller mindre proffesionellt, vilket är precis vad dagens toppjuniorer gör (spel i USA Nationals finansierat av privata sponsorer t.ex.).

b)Hur kan yngre och/eller ambitiösa elitspelare motiveras att satsa om de ändå inte kommer att vara aktuella för representation?
Svar: Det är rent struntprat om någon elitspelare påstår att de a priori inte är aktuella för representation. Dels har sekundära uppdrag fördelats på fler par än de just nu i topp tre, dels vet (eller borde veta) de övriga paren att om de är ett av de tre bästa så blir de uttagna! End of story. Om det inte motiverar tillräckligt får de skylla sig själva och jag tror faktiskt inte det är där skon klämmer. Vissa tycker nog helt enkelt det känns hopplöst konkurrera mot spelare som är (minst) lika talangfulla som de själva men kan satsa fullt ut på bridgespel i starkast möjliga konkurrens. Dessutom tror jag inte för ett ögonblick på att dylika tankar kommer från den yngre eliten.

c) Hur klarar vi att hålla oss konkurrenskraftiga i framtida mästerskap med en så liten, sårbar trupp?
Svar: Genom att satsa hårt på nästa generation, dagens juniorelit, även när de lämnar junioråldern. Denna uppgift har ju delegerats till PO Sundelin.

4. Benchmarkar vi oss med andra, framgångsrika bridgenationer vad gäller elitsatsning och landslagsprocess? Kan vi lära oss/återanvända något från andras erfarenheter/framgångar?

Svar: Absolut! Tyvärr har vi inte motsvarande ekonomiska resurser, men vad gäller processen använder vi metoder liknande Italien, Holland och Norge snarare än England, Frankrike och Polen (för att nämna enbart toppnationer).
De förstnämnda har alla en elitgrupp med 3-5 par och enväldig uttagning, de sistnämnda rena uttagningstävlingar för minst två av de tre paren. Vilken av dessa grupper länder tror ni haft störst framgångar de senaste decennierna?
De ”närmast sörjande” i I, H och N beklagar sig kanske också, eller inte – vad vet jag. (USA är ett specialfall – de har en enormt bred topp, samt pengar och tid till maratonlånga uttagningstävlingar – typ 10+ dagar.)

Vad gäller andra delen av frågan är svaret också entydigt ”Ja”. Det behövs
pengar för att satsa på olika former av träning. Italienarna har ”obegränsat”
med pengar (Lavazza) och holländarna har ca SEK 5.000.000 till sin lilla trupp – 100 gånger mer än vi! Egentligen är det anmärkningsvärt att vi överhuvudtaget kan konkurrera med dem.

5. Vad fick vi slutligen ut av de Knijffs modell? Lärde vi oss något, har vi något bestående med oss framåt eller skadades landslaget?

Svar: Vad vi fick ut kortsiktigt var att det, trots allt, blev våra tre bästa par som representerade vid EM och VM, vilket inte varit fallet om jag valt par två, tre och fyra.
Långsiktigt fick vi, och detta var med i beräkningen när jag tog beslutet,
tillgång till Fallenius (och därmed paret Fallenius-Fredin) för framtida svenska landslag. (Vissa lustigkurrar tycker kanske att det var en negativ konsekvens). Vi lärde oss att pengar blir en allt viktigare del i dagens elitbridge på landslagsnivå (om vi inte visste det redan – se t.ex. Balicki-Zmudzinski, Helgemo-Helness m.fl.). Det passar inte alla
filosofiskt/politiskt, men vi lever i en globaliserad värld. Man kan säga att vi på något sätt förlorade vår oskuld.

6. Hur vill förbundet och styrelsen att landslagen och landslagsprocessen skall se ut? Hur vill UK och landslagskaptenen att landslagen och landslagsprocessen skall se ut?

Svar: Jag kan ju bara besvara den andra delfrågan. Utan ytterligare medel ser jag ingen anledning att ändra något väsentligt i processen. Den verkar ju funka i de andra länder som adopterat den. Detaljförändringar behöver alltid göras och om spelarmaterialet/omständigheterna ändras kan processen behöva ändras.
Om FSB vill sponsra par utanför dagens topp tre till deltagande vid Nationals i USA vore det välkommet, och troligen enda sättet att minska gapet medan vi väntar på att våra bästa juniorer skall bli vuxna!

7. a) Vilka riktlinjer och ramar har UK och landslagskaptenen idag? b) Kommunicera kopplingen mellan förbund, styrelse, UK och landslagskapten bättre. c) Det upplevs som att Jan Kamras kör detta själv, d) vilket ytterligare kompliceras av att han har en relation till några av spelarna.

Svar: a) Det har vid flera tillfällen, senast förra året, bekräftats att UK:s/kaptenens uppgift är ”att till varje internationellt mästerskap ta ut det lag UK/kaptenen tror har bäst möjlighet prestera bra i just det mästerskapet”. Vid varje tillfälle helt enkelt ta ut bästa möjliga lag. Det
är enda riktlinjen. Ramarna utgörs i princip av budgeten.
b) Ja – det borde vi kanske publicera på hemsidan igen. Som jag ser det är kopplingen: Förbundet (Riksstämman) väljer styrelse som utser UK som utser kaptener för respektive lag. Så ser det ut idag, men vi är inte bundna av stadgar el. likn. att ha en UK, eller ens kaptener. Teoretiskt skulle hela styrelsen kunna kommunicera direkt med varje
spelare!
c) Det är naturligtvis inte idealiskt att UK-ordföranden själv innehar en av kaptensposterna, men ingen katastrof heller egentligen, fr.a. med tanke på att vi som sagt inte ens behöver ha en UK. Denna ”konflikt” kommer ändå att försvinna fr.o.m. 2012 då jag iklädd min UK hatt
avser avsätta mig själv som kapten för öppna laget!
d) I stort sett alla kaptener i svensk bridgehistoria har haft någon relation till några landslagskandidater. Det är i stort sett omöjligt att undvika i praktiken. Av nuvarande kaptener har damkaptenen från och till varit lagkamrat med minst en av spelarna, seniorkaptenen är sedan decennier lagkompis med flera av kandidaterna och jag de tre
senaste åren lagkamrat i vissa turneringar med några av spelarna (Upmark, Cullin, Nyström, Wrang, Bertheau) i olika grupperingar. Min företrädare hade liknande förhållanden. Svante Ryman också. Bara för att nämna några. Hur det var på 40-60 talen skall vi inte ens tala om,
och då förekom dessutom utnyttjande av jävssituationen. Det är ju just det sistnämnda som är viktigt till syvene och sist. Har någon med någorlunda insikt påstått att jag vid någon uttagning låtit detta förhållande påverka uttagningen? Inte ens mina största och mest verbosa belackare på anslagstavlan har någonsin påstått detta! På rak arm kan jag bara
erinra mig två uttagningar som jag själv upplevt som riktigt svåra, och där ”experternas” åsikter gått isär: En var till ett EM då Fredin-Lindkvist var självklara och skulle kompletteras med två av Bertheau-Nyström, Morath-Gustawsson (tror jag) och Sundelin-Sylvan. Jag satsade till slut på rutin och valde bort Berny. Den andra var deKnijff-affären där jag ju valde
bort mina kompisar Upmark-Cullin! Kan någon, av er eller av andra som tydligen uttryckt bekymmer över min jävsituation, komma på något fall där jag favoriserat mina lagkamrater?
Det är en uppriktig fråga för jag vill verkligen veta i så fall.

Hälsningar
Jan Kamras